Jag minns hur jag satt i samtal med psykologen Margaretha. En vän hade tipsat mig om henne. Och från att jag vände mig till just den vårdcentralen där hon fanns till att jag fick träffa henne tog det nästan 1 år. Och jag visste inte ens att jag hade fått en köplats. Jag hade en väldigt utmanande tid då jag levde i ett medberoende. Och jag visste knappt vad ett medberonde innebar, tills jag lärde mig mer om det. Jag levde med en man som drack. Och jag gjorde allt för att släcka bränder. Jag höll det mesta inom mig själv, då jag skämdes för att leva i den misären, som det var. 

Min vardag bestod i att bli besviken, arg, frustrerad och fullständigt dränerad på energi. Jag hade nytt hopp varje dag, om en bättre dag. Den kom aldrig. Och relationen var egentligen ingen relation längre. Vi fastnade. Och jag kunde inte få honom att flytta. Vänner sa, att jag skulle kasta ut honom. Hur gör man det? Om man aldrig har varit i en liknande situation tidigare. Och hur ska man veta att man ens får göra det. Eller kan göra det. När man lever i en tro, att man ska få den människa man bryr sig så mycket om, att sluta dricka alkohol. 

Jag trodde att jag var den som skulle få honom att sluta dricka alkohol. Idag vet jag bättre. Jag har många års erfarenhet. Och jag tackar Margaretha då och då för mig själv, i mina meditationer, som jag dagligen guidar mig i. 

Margaretha fick mig att förstå, hur jag skulle ta hand om mig själv i första hand. Fast det har jag fått öva på länge. Men hon lärde mig verkligen hur jag skulle sätta gränser. Och när jag väl hade övat på att sätta gränser under nästan ett års tid, då ville han flytta ut. Och jag tackade honom för att han ville flytta. 

Det var det bästa sättet, sa Margaretha. Att sätta så mycket gränser, så att han förstod att han inte längre kunde fortsätta sitt missbruk och bo kvar hos mig. Han var som en hotellgäst som checkade ut.

Och där och då lärde jag mig vem jag bjuder in i mitt liv. 

Jag har lärt mig att navigera, hur jag vill ha det. Och det gäller precis allt. 

Tid är liv. Och jag har en intention att leva det liv som jag önskar. Jag har fullständigt ansvar över hur jag vill leva. 

Och vilket avtryck jag vill göra här på jorden. Om jag ens ska göra ett avtryck.

Och i så fall, vad innebär det att göra ett avtryck. 

Det räcker kanske med att jag bara är. 

Den människa som jag är.

Med eller utan avtryck. 

God, omtänksam, glad och med ett jävla driv. 

Att förändra det som jag själv saknar. 

Kan jag göra Stockholm lite rundare? 

Den frågan ställde jag mig redan 2001. 

Det återstår att se. 

Vad innebär det då?

Jo, det innebär, att vi människor inte ska döma eller värdera varandra utifrån hur vi ser ut, var vi kommer ifrån, var vi bor, vilket yrke vi har, vilka attribut vi bär, utan att vi bemöter varandra som vi själva önskar bli bemötta.

Så tänker jag. 

Och eftersom jag har velat bli skådespelare, så har jag lekt i livet. 

Jag har lekt utan att spela. 

Jag har övat i skarpa lägen. 

Och jag upptäckte att jag blev bemött på olika sätt. 

Beroende på min mask, min kostym, mina attribut. 

Och beroende på vilken del av min story jag berättade. 

Och det finner jag väldigt intressant. 

Hur andra värderar mig. 

Beroende på ovan nämnda. 

Och så tänker jag hur jag själv var som ung vuxen kvinna. 

Jag värderade. 

Jag dömde. 

Och jag är tacksam för min erfarenet. 

Att upptäcka hur omgivningen beter sig. 

Vid depression, kris och krasch. 

Det lärde mig mycket. 

Och jag tänker alltid. 

På hur jag bemöter andra. 

Då jag inte vet. 

Hur den jag pratar med mår. 

Jag minns mitt yngre jag. 

Jag minns alla gånger jag inte mådde bra. 

Och den erfarenheten har jag med mig. 

Som en stark medkänsla.

För andra. 

Och för mig själv. 

Varje möte är ett nytt möte. 

Att öva mindfulness är en gåva. 

Där jag lärt mig upptäcka. 

Att livet är som det är. 

Och jag gör medvetna val. 

Då jag behövt öva. 

Och lära mig. 

Att ta plats. 

Och att leva precis det liv. 

Som jag vill leva. 

Och nu lever jag det liv jag vill. 

Jag är rustad. 

Och beredd. 

För att precis vad som helst kan hända. 

Precis när som helst. 

Det är så livet är. 

Jag vet inte vad som sker i nästa ögonblick. 

Jag vet bara, att jag kan hantera allt. 

Då jag övat väldigt länge. 

Allt handlar om övande. 

Oavsett vad det är man vill lära sig. 

Övande ger färdighet. 

Men jag blir aldrig färdig. 

Eller klar. 

Jag övar ständigt. 

Det gör att jag får lov att leka och ha roligt. 

I livet. 

Då jag är medvetet närvarande. 

I vad som sker. 

Just nu.