För några år sedan hade jag ett väldigt givande samtal med en kvinna i bastun på Friskis där jag tränar. Jag berättade om hur jag en gång åt mediciner som tog ett sådant grepp om mig att jag blev sämre. Och jag berättade om hur jag tog mig ur den medicineringen. Hon sa att jag var pånyttfödd och jag har tänkt på det där i åratal. Jag pratar ofta med människor som jag inte känner. Och jag tycker att det är så fint att möta just de människorna igen, efter ett uppehåll. Om det var corona eller annat som gjorde att man inte har sett varandra på en stund. Jag pratade ofta med en trevlig kvinna i min ålder när vi satt på motionscykeln. Jag har inte sett henne på länge. Kanske hon flyttade norrut som hon har önskat. 

De där kvinnorna i bastun, som man har turen att få ett innerligt samtal med. Det är något som händer i samtalen, när de blir personliga. Och nu märks det extra mycket. Bastukulturen. Då elpriset påverkar vår hälsa. För många av oss kan bara ta oss till gymmet, för att basta en kall vinterdag eller kväll. Jag vet inte hur många som är medvetna om hur viktigt just det där samtalet i bastun kan vara. För mig har det kunnat betyda allt en dag, för många år sedan, då jag kände mig ensam.

Jag upplever att de flesta av oss verkar ha ett behov av att prata och vi har definitivt ett behov av att basta. För vårt välbefinnande. Kvinnan som sa att jag måste vara pånyttfödd har jag inget namn på. Jag hoppas att jag ser henne igen och att jag får chansen att fråga vad hon heter. 

Numera frågar jag oftast vad de heter, de jag pratar med. Då jag verkligen uppskattar goda samtal. Jag uppskattar möten med människor. Och det är ju därför jag bjuder in människor till mina promenader. För att jag vet av min egen erfarenhet och genom att observera andra relationsbildningar och upplösningar, att det skulle vara hjälpsamt med möten i naturen utan krav eller förpliktelser. Vi lever i en tid, där många jämför med varandra. Inte minst på sociala medier. Jag jämför inte. Det har aldrig varit min grej. Och jag ser vad jämförandet gör. 

Igår gästade jag DansSteget och jag hade den roligaste kvällen på länge. Jag ville starta ett motionsprojekt för människor som mig själv, som hade upplevt och förstås även för dem som upplever depressioner. Så jag ringde Friskis och pratade med en man. Han hänvisade mig till Jill, som var i startgropen för DansSteget. Och jag tog ett möte med henne. 

Jag mötte en eldsjäl! En läkare och psykiater som brinner för folkhälsa. Och jag var så lycklig, som skulle gå hennes första termin i Bagarmossen. Jag fick uppleva rörelseglädje och mycket mer. Ett socialt sammanhang och nyfunna vänner. På den tiden så levde jag i ett medberonde. Jag hade en sambo som drack alkohol varje dag. Och jag orkade inte som förr. Jag var nedbruten. Ingen i min närhet visste om det. Ingen annan än min läkare. Det var hon som fick mig att förstå att jag var medberoende. Från den dagen som jag förstod att jag behövde professionell hjälp tog det mig flera år att sätta de gränserna som gjorde att han ville flytta ut. Jag hade inte klarat av det på egen hand. Och jag tror faktiskt inte att jag hade varit den jag är idag, om jag inte hade träffat Jill. Det var många knutar som löstes upp under de terminer som jag gick på DansSteget. Jag fick även föreläsa där och berätta om min resa till balans. 

Det förändrade allt. DansSteget blev en del av min väg tillbaka till mitt energirika jag och jag landade i flertalet insikter som jag hade sökt på egen hand. Genom rörelsglädjen, den återkommande rutinen där jag fick ett trevlig socialt sammanhang. Jag kände mig pånyttfödd varje kväll som jag hade varit där. Och igår när jag gästade Alvik, då upplevde jag den där känslan som jag gjorde då och ännu bättre. Jag var på väg hem till mitt eget hem där jag bestämmer allt om hur jag vill ha det, i mitt liv. Jag bestämmer hur jag vill leva. Och det är mycket tack vare min egen mindfulnessträning. Att utbilda mig till mindfulnessinstruktör var räddningen då jag behövde förändra mitt liv. Jag behövde komma i kontakt med mig själv. Och ta itu med mitt liv. Ta ansvar för hur jag ville leva. Och jag ville bli fri från mitt medberoende. Så jag landade ensam i mitt hem i ett par år och tog bra hand om mig. Och så vågade jag uppleva kärlek igen, i en sund och frisk man. Precis det som jag alltid har önskat. Ett sunt och hållbart liv.  

Jag vill rekommendera dig som behöver ett härligt sammanhang och älskar att dansa prestigelöst, att prova på att dansa med DansSteget.

Jag vaknade med det stora leendet idag och påminner om att den dans jag dansar hemma, kommer från att jag dansade med DansSteget en tid. Jag fick prova en massa stilar och jag minns just ett tillfälle då vi dansade fritt. Och jag mindes hur det var att dansa som tonåring ute på BZ. Då jag var ute med en vän och vi drack vatten och bara dansade och upplevde känslan av frisk luft när taket öppnades i sommarnatten. Det var underbara tider.

Det är märkligt att man kan bli så blockerad av stress att man inte har tillgång till just den där underbara känslan som uppstår, av att bara dansa. 

Idag dansar jag ofta hemma. Det har jag gjort sedan jag deltog i DansSteget. För där blev jag påmind om hur mycket jag älskar att dansa. Och jag kommer helt säkert besöka DansSteget igen. 

Både som deltagare och som föreläsare. Då ska jag bjuda på övningar i mindfulness och lite ur min verktygslåda. Hur jag tar hand om mig. Och hur jag påminner mig om att sätta gränser. Jag har förstått att jag också har en medberondepersonlighet, jag vill hjäpa andra människor. Men jag har mött en man som påminner mig, om att jag ska hjälpa mig själv först. 

Och det är förstås många som har sagt just det, även jag, säger det till andra. Hjälp dig själv först, som om du satt på ett plan och syrgasmaskerna föll ur taket, då ska du sätta på dig en syrgasmask själv först och sedan kan du hjälpa andra med syrgasmaskerna. Om du inte tar på din syrgasmask om den behövs, då kan du inte hjälpa någon annan.

Om jag inte tar hand om mig, då kan jag inte hjälpa någon annan. 

Påminnelser. Pånyttfödelse. Jag tror att vi kan alla behöva påminnas då och då. Och jag tror att vi alla kan pånyttfödas igen.

För mig var dansen igår så magisk och jag vill dansa snart igen. Jag mindes hur det var för 30 år sedan, när jag och min vän Sickan var ute och dansade i ungdomen. Det var magi. Nu lever jag mycket i nuet. Däremot kan goda minnen som får mig att känna mig glad, göra att jag faktiskt kan påverka mitt här och nu ögonblick. Och genom att uppmärksamma känslorna att jag blir glad av goda minnen, kan jag gärna minnas goda minnen. Och när det gäller minnen som får mig att uppleva sorg eller annat som inte lyfter mig, då kan jag notera i stunden hur jag vill göra, för att sedan släppa taget och fokusera på nuet. 

Och just nu upplever jag magi i min morgonstund, då jag hänger tvätt, dricker kaffe, äter morgongröten och packar väskan för att gå och träna styrka, samtidigt som jag skriver. Jag bara "måste" skriva. Och jag har en dejt med min pojkvän på gymmet. Bästa sättet att börja dagen på. Träningen gör att jag klarar av de flesta oväntade utmaningar under dagen. 

Och senare idag ska jag hålla i en workshop, i mindfulness. Det blir roligt. Jag ska improvisera. Har fått en timme. Man hinner inte så mycket då, men man hinner stilla sig och prata om vad mindfulness kan vara hjälpsamt med. Det viktigaste för mig, är att känna in gruppens behov och jag har en intention att varje människa ska få behållning av den stunden. 

Ha en fin dag och var varsam med dig. 

/Jessica