Jag minns när min pappa sa att han sett affischer om mindfulness i naturen. Det var 2015, samma år som jag höll på med mina promenader på Djurgården, i en ny regi. Jag ville utöka promenaderna med mindfulness. 

Jag deltog i en vandring i Rinkebyskogen i Danderyds kommun. Där mötte jag min gamla lärarinna som var ledare. Hon och en annan kvinna ledde den mest magiska vandringen jag någonsin varit med på. Och det var faktikt också den första vandringen som jag var med på, i grupp. 

Irja och Veronika guidade i övningar. Jag minns hur jag gick i tystnad på en upptäcksfärd. Och jag minns hur jag kände mig som Ronja Rövardotter. Det var magi. Vi avslutade vandringen och stannade upp där vi blev bjudna på en frukt. Och vi fick upptäcka hur det var, att äta en frukt på ett sätt, som om vi aldrig hade ätit den frukten tidigare. Det gjorde intryck på mig. Jag kände smaken på ett helt annat sätt. Och därefter övade jag på att äta frukt med en helt annan medvetenhet. Och jag upptäckte även doften, känslan av att tugga frukten. Bara att se på frukten med nya ögon, höra hur det låter när man tuggar. Om det är en frukt man skalar, så lyssnar jag på ljuden. Varje gång jag äter en frukt blir det som en ny upplevelse. Det är en väldigt bra möjlighet att bara sitta och äta en frukt i tystnad. Och njuta av den. Mindful eating av en frukt, att äta med medveten närvaro. Det blir också en medveten paus. Som kanske fyller ett behov av att äta ett bra mellanmål. 

Mannen bakom utbildingen till mindfulnessguiderna i den här aktiviteten hette Bengt. Jag kom att höra av mig till honom för att anmäla mitt intresse av att gå utbildningen själv. Och han bjöd in mig i 2016 att gå den. Där fick jag träffa så fina människor. Och flera av dem kom att bilda förening med Bengt som ordförande i 2018. Jag var en av ledamöterna. Bengt och jag ville verkligen sprida detta vidare. Dessvärre gick han bort strax efter att vi bildat förening. Jag tog så småningom över ordförandeskapet. Och jag tyckte att vi skulle fördjupa vår kunskap inom mindfulness, innan vi tog beslut om hur vi skulle gå vidare. 

Bengt var en eldsjäl. Han hade ett gediget nätverkt. Han fick förfrågningar om uppdrag och ibland bad han någon av oss ta ett uppdrag. Om han hade varit kvar idag, så är jag övertygad om att MindfulNatur hade haft vandringar i flertalet kommuner runt om i Stockholm. Och fler mindfulnessguider hade utbildats.  

Vi träffades alla och lärde känna varandra. Och vi blev goda vänner. Vi bytte kontortet mot naturen och skapade egna vandringar för oss själva. De som vi ville guida andra i. Det var ett fint sätt att lära känna varandra ännu mer och göra just det som vi alla älskar. Att vandra i naturen. I tystnad och i samtal. Vi ledde varandra i övningar och vi reflekterade. Vi hade med oss mat och fika och pratade om livet. 

Sen kom pandemin. Och vi fortsatte. Vi höll avstånd och våra träffar blev längre. Och mer regelbundna. Vi träffades en gång i månaden. Det blev den viktigaste ventilen för mig. Kanske även för de andra. Det blev viktigt att ses. Irja skapade en slinga i skogen nära henne, då våra träffar kom att bli i Hägernässkogen. Hon fick motorvägsljudet att låta som havsbrus. Hon lärde mig allt jag kan om mossa. Hon lärde mig nya arter och jag hörde näktergalen kanske för första gången. I alla fall medvetet. Jag började höra nya fågelkvitter och jag gick i min barndomsskog och lärde mig upptäcka fler fågelarter. Som nötväckan blev en ny bekant för mig. 

Irja ledde alla vandringar på ett sådan inspirerande sätt. Hon satte upp inplastade skyltar med ord som LYSSNA, SE, LUKTA, SMAKA, KÄNN. Och efter några månader bestämde jag mig för att göra en liknande slinga i "min" barndomsskog. Jag bjöd in människor i området via FB. Och som jag skrivit på ett annat ställe, så blev den skogsbadsgruppen, alla fina vänner. 

Genom Bengt fick jag träffa min gamla lärare Irja. Jag fick nya fina vänner genom alla mindfulnessguider som är utbildade av Bengt. Vi har haft underbara vandringar tillsammans. Det hela började som ett projekt där Täby kommun hade ett samarbete med en vårdgivare, där patienter med utmattningssyndrom fick komma ut i skogen.

Pilotprojektet resulterade i att mindfulnessvandringar fortsatte en tid i flera kommuner, i ett samverksansprojekt. När samarbetet avslutades var tanken att konceptet MindfulNatur skulle leva vidare som förening. 

Nu är MinfulNatur nedlagd som förening. Men den kan startas igen. Om det finns intresse för det. Min vision är att NaR, natur på recept ska skrivas ut till alla som önskar det inom primärvården. Och att det ska vara gratis eller ingå i högkostnadsskyddet. Att det inte ens finns är för mig helt ofattbart. Se bara på Japan. Där finns det utbildade skogsbadsguider som guider människor i Shinrin Yoku, alltså skogsbad. Vi behöver alla mer verktyg för att hantera den stress som många upplever idag. 

Skogsbad blev ett nyord i Sverige år 2017. 

Förstås är det ett eget ansvar att ta hand om sig. Och att vistas i naturen gör gott. Jag vet av erfarenhet, av många behöver bli ledda av ledare. Och genom mitt engagemang, så har jag förstått mer hur Sverige fungerar. Jag har en intention att påvkera på mitt sätt, så att fler får uppleva mindfulness i naturen.

Här finns en slutrapport att läsa ifrån pilotprojektet. Och här finns en utvärdering av Natur på Recept - NaR med ansvarig läkare i projektet. 

På Folkhälsomyndigheten kan du läsa mer om naturens betydelse för människan.