Jag vaknar ofta runt 04.00 och då behöver jag ofta skriva. Så jag sitter och skriver på mina texter som jag har en intention att ge ut när de är klara. Nu skriver jag här. Att skriva är ett sätt för mig att bearbeta. Jag går en skrivarkurs igen. Jag träffar andra skribenter fysiskt en gång i veckan. Det är magiskt. Att få en övning, skriva en stund och så läser vi upp våra texter för varandra. Det är det bästa jag vet. Att läsa upp. Som den skådespelaren jag ville bli. Att läsa upp. Ibland läser jag med extra inlevelse och jag noterar själv hur de lektioner jag tog med skådespelarna faktiskt gjorde skillnad. Det är en övning. Min pojkvän kan ibland säga att jag läser bra. Och då kan det vara när jag läser högt ifrån en dagstidning. Jag älskar att läsa högt. Och om det inte krockar med ett barnkalas som jag ska gå på, kommer jag att läsa en dikt högt den 11 november. En dikt jag ännu inte skrivit. En dikt som jag ska få publicera. Vår skrivlärare är toppen. Vi ska alla få publicera en varsin dikt. Som jag längtat att få publicera något jag har skrivit. 

Det var en sorgens dag igår och även den finaste dag jag upplevt på länge. Jag var omringad av mina föräldrar, vänner och min kärlek från morgon till kväll. 

Min älskade katt somnade in i onsdags. Jag har haft en tät uppföljning kring hennes mående och det fanns inget annat att göra än att uppsöka Albano akut. Har pratat med ett flertal veterinärer på Agria de senaste månaderna och jag är så imponerad över deras rådgivningstjänst och bemötande.

Det var dags för min Stella att gå vidare. En dag jag inte orkat föreställa mig. Men det blev ett fint avsked trots all sorg. Hon hade svårt att andas in och andas ut. Vi har besökt Albano flertalet gånger den senaste tiden. Och gången innan sa jag att vi ville ha med henne hem. Hennes blodtryck var högt. Hon fick medicin för högt blodtryck i 2,5 vecka. Och hon fick massor av kärlek. Av mina föräldrar och mig. Jag har åkt ut till henne så mycket jag har kunnat.

I onsdags gick det inte mer. Jag sa samma sak "vi vill ha med henne hem" samtidigt som jag visste att det inte skulle bli så. Jag förstod att vi behövde hjälpa henne att somna in. Det var bland det svåraste jag har varit med om i livet mitt. 

Min älskade Stella. Hon blev 18,5 år. 

Livet går vidare. Jag är så tacksam för att jag har arbetat med att få goda relationer till ett gäng kvinnor som jag springer med. Och som jag har guidat i mindfulnesspromenader på Djurgården. 

Min morgon inleddes med en promenad/löptur med Karin. Efter en fin lunch med mina föräldrar träffade jag Kerstin på busshållplatsen för att göra sällskap till Djurgården. Vi stod i solen och värmde oss. Anki kom från ett annat håll. Jag väntade en vän till och eventuellt en annan vän. Men det blev vi 3, som gick en härlig promenad till Rosendals trädgård där vi landade en stund. 

En talgoxe kom till vårt bord. Som om den ville säga något. Eller så var den bara nyfiken på kärleksmumsen som jag bjöd mina vänner på. 

Det blev 20 000 steg denna dag. Jag tog tunnelbanan för att möta Anna vid Hornstull och vi gick till skrivarkursen tillsammans. Vi köper alltid med oss mat och äter i rummet innan vi börjar.

Vår duktiga lärare Birgitta bjuder på kaffe och te. Jag hade tänkt bjuda på kärleksmums, men talgoxen hade pickat i någon så de fick kasseras istället. Jag valde att berätta bara för Anna om min förlust innan vi kom fram. Och så pratade jag mer än vanligt. Och jag pratade mer än jag skrev. Men ingen sa ifrån, att jag störde. Det är kanske inte så enkelt att säga till någon som stör. Eller? Säger du till om någon pratar för mycket?

Med tanke på att jag arbetar i skolans värld blir jag påmind om mitt yngre jag. Jag och min barndomsvän Maria pratade och började skratta så mycket så att jag vek mig dubbelt i högstadiet. Jag blev utkastad från lektionen. Jag kunde bara inte sluta skratta. 

Vi har några flamsiga elever i klassen och vi ber dem vara tysta då och då. Då minns jag hur jag kunde flamsa och skratta. Jag ser mitt yngre jag i dem. Men jag ser också att andra sitter tysta och lyssnar. Jag behöver tänka på dem. Det går att skratta med en stund. Och sedan, byta fokus. 

Ibland behöver man byta fokus. Även om det är svårt. 

Som allt annat i livet. Vi behöver våra doser. Av skratt. Av gläjde. Av kärlek. Av eftertanke. Av egentid. Av självomsorg. Och av sorg, när vi behöver sörja.

Jag minns en djup depression jag hade. Jag minns att jag inte ville leva i februari 2003 och hur jag då blev inlagd för att mina tankar var fruktansvärda. Efter det fick jag mediciner en tid.

Jag minns min väns suicid. Och hur farligt det är med depression. Jag minns att jag började förebygga. Med fysisk aktivitet. Med skratt. Med att umgås med goda vänner. Att träffa bra människor. Att äta bra. Och att sova. Att arbeta lagom. Och att stressa lagom. Året var 2009. Jag förändrade mycket. År 2008 lyssnade jag till Nisse Simonsons sommarprat. Det förändrade allt. Jag lärde mig hur jag skulle förebygga. Och jag började det arbetet. Med att förebygga depression. 

Sedan 2009 har jag inte upplevt någon depression. För att jag vet hur jag ska göra, när det gäller mig. 

Jag förberedde mig inför min mormors bortgång. Jag var så rädd att jag skulle gå under när hon dog. Jag gick inte under. Jag promenerade i skogen i timmar varje dag, den sommaren som hon lämnade oss. Året var 2014. Jag vistades i naturen i dagsljuset. 

Jag skrev. Jag skriver ännu. Jag skriver ännu om min vän som dog i sucid. På olika sätt. I olika stilar. Jag skriver ännu om min mormor. Jag har just börjat skriva om min älskade Stella. Och just nu så lyssnar jag på mitt behov. Vad jag behöver skriva om.

Mindfulness är min räddning till precis allt. Till hur jag förhåller mig till livet. Till tidigare tillstånd då jag varit i obalanser. Jag har skrivit mig frisk. Jag har skrivit mig ur medberoende. Och jag har skrivit mig till det förhållande som jag har idag. Jag har skrivit terapeutiskt med en privat lärare. Det var så jag började skriva om hur jag vill ha det i mitt liv. I min framtid. Det var då jag vågade släppa in en ny kärlek. En man som jag känt sedan 20 år. En man som varit en vän tidigare. 

Jag har fått syn på allt genom mitt skrivande. Jag har fått min mammas brudkista. Den är full med skrivböcker fyllda av texter, från ungdomen till nu. Jag har skrivit dikter, noveller och berättelser. Nästan allt är självbiografiskt.

Det mesta är för privat och ska inte ut i tryck. Det behöver omarbetas. Och tids nog så ska jag omarbeta mina texter. Den intentionen har jag haft i åratal. Och jag har börjat läsa och sortera mina skrivböcker. Vad är det jag vill ge ut. Kan jag skriva om texter och låta det blir romaner istället för självbiografiskt. Vilka karaktärer vill jag ha med, i en berättelse. Jag hade en underbar ungdom med Sickan. Vad kan jag skriva om den tiden. Det var bland den bästa tiden i mitt liv. Förutom att jag skolkade när jag inte borde ha skolkat. 

Sickan och jag drog till någon sjö i Danderyd. Vi stod vid vattnet och läste dikter. Hon sjöng. Det var Eva Dahlgren och Ulf Lundell som stod för texterna. 

Det var Ulf Lundell som inspirerade mig att skriva. Jag läste Jack för att förstå en pojkvän i ungdomen. Tyckte att han gjorde märkliga saker. Som att han ville till Botaniska trädgården och röka braj. Jag ville förstå varför. Så jag läste Lundell och blev fast. Tills jag inte hade lust att läsa honom mer.

Livet blev krångligt. Jag sa upp mig från ett bra arbete i 2000. Och drog till Milano. Jag ville till Toscana. Och skriva bok. Som Lundell. Det tog av.  

Jag behövde en paus. Jag behövde få balans i min tillvaro. 

Och jag jobbade med balansen i många år. 

Nu läser jag texter som jag skrev från min tid i Italien. Det är svårt att förstå, att det är jag som har skrivit dem.

Det är svårt att förstå hur jag ens tog mig dit. 

Hur jag bodde där.

Och hur jag mådde då.

Jag hade helt enkelt fått nog av gubbarna i IT-världen. 

Jag behövde komma bort.

Bort bort bort. 

Och jag tror att det var meningen att jag skulle få ett infall och föjla det. 

För att komma bort från den arbetsmiljö som jag var i då. 

Det var rent ut sagt nödvändigt. 

För att inte gå under. 

Jag behövde lära mig. 

Att skaffa skinn på näsan. 

Det tog åratal. 

Men nu har jag det. 

Och jag är varken någons "lilla gumma" eller någon som någon säger olämpliga saker till.

I örat. 

Jag ger ingen möjlihget att säga.

De orden som jag inte vill höra.

Jag väljer mitt liv.

Hur jag vill leva det. 

Och vilka som jag vill träffa.

Det har jag lärt mig. 

Av mina erfarenheter. 

Och jag låter mina behov.

Styra.

I mitt liv. 

Allting går. 

Genom kommunikation. 

Och att vara medvetet närvarande. 

Tänker jag. 

Önskar dig en fin dag. 

Och helg. 

Och ta hand om dig. 

Med varsamhet. 

Livet är nu. 

Just nu.