Förlusterna blir inte färre när tiden tickar på.

Alla dessa begravningar och allt eländes elände.

Plötslig sjukdom. Plötslig död.

När tiden inte ger utrymme för att ta farväl. 

När en ung man ringer och säger att en gemensam vän är död.

När dödsbeskedet kommer på tunnelbanan. Då jag ville skrika, men lät bli. 

Jag är inte luttrad. Eller van. Eller härdad.

Igår fick jag veta att ännu en ung man var död. 

Häromveckan fick jag veta att en gammal vän som promenerade med mig är avliden.

Vi skulle skriva tillsammans.

Livet kom emellan.

Nu kom döden emellan.

Vi kommer aldrig att skriva något tillsammans. 

Det var inte tid för det. 

Vi tog oss inte tid för det. 

Fast vi prövade. 

Men vi fick aldrig till det. 

Och istället så skrev jag en text.

I veckan.

Om mina tankar efter vetskapen.

Att han är avliden.

Den texten delade jag med en skrivgrupp jag är med i. 

Det är där den texten hör hemma. 

Vad vill jag säga med de här orden. 

Jag vet inte. 

Jag vet bara att jag måste skriva, lite här och lite där. 

För det hjälper mig att släppa taget och gå vidare. 

Och försonas. 

Med att det är som det är.

Tiden går inte att backa.

Ett plötsligt möte.

Med en klok människa igår.

Han sa.  

Klockorna fortsätter att gå. 

Oavsett. 

Jag tänker på.

Alla förluster. 

Det finns inte tid att hinna med. 

Allt.

Och alla. 

I ens nätverk. 

Men jag kan ägna några tankar. 

Åt människor. 

Som jag tycker om. 

Men inte hinner med.

Det räcker. 

Att jag tänker på.

En del. 

Med värme. 

Och kärlek.

Och tacksamhet. 

För att jag har fått. 

Korsa deras väg. 

I livet. 

Jag väljer. 

Att bjuda in alla människor. 

Till mina promenader. 

Det är ett sätt. 

För de som verkligen. 

Vill ses. 

Och en möjlighet. 

Att komma.

Och upptäcka. 

Egen tid. 

Och lyssna på.

Andningen. 

Andningen är allt. 

För mig. 

Att följa den. 

Ger mig verktyg.

Att förebygga. 

Stress.

Den stressen.

Som är skadlig.

För mig är.

Hälsan. 

Precis allt.