Jag kallar honom Henry. Han heter inte så. Men jag kallar honom det. Jag har kallat honom Henry flera gånger de senaste åren. Vi lärde känna varandra något efter att jag just hade flyttat in till stranden. Jag kallar min gata för stranden. Jag flyttade in i januari 2001, för att kort därefter hyra ut min lägenhet för att bo i Milano. Det blev bara några månader. Trodde att jag skulle bo där i 3,5 år. Det blev inte så. Jag trodde också att jag skulle bli inredningsarkitekt. Det blev inte så heller. 

Jag hade missat en mycket viktig detalj. Jag trodde att livet skulle bli ungefär som livet var då jag bodde i Florens 1995.

Hur tänkte jag då?

Florens och Milano är två helt olika städer. Om jag leker med tanken om två svenska städers olikheter, så skulle kanske Östersund och Stockholm kunna jämföras. Östersund är en liten och trevlig stad. En svensk stad som jag har passerat och stannat i flest gånger i mitt liv, sedan jag var bebis, fast utan att bo i. Jag har velat bo där. Jag har velat prova bo där i flera perioder i mitt liv, men aldrig vågat ta steget. Eller jag har aldrig listat ut vad jag ska göra där.

Vad skulle jag göra där utan min mormor? Jag ville bo nära min mormor för att hjälpa henne på ålderns höst. Jag masserade hennes fötter och jag tog ut henne på promenader när jag besökte henne på orten 10 mil från Östersund. Men efter hennes bortgång i 2014 så hittade jag aldrig någon anledning att prova bo i Östersund.

Min katt bor hos föräldrarna och jag behöver träffa min katt, varje vecka! Det blev inte en fungerande ekvation helt enkelt. I min fantasi har jag varit en författare, som skulle leva i Jämtland och skriva böcker. Men jag har ännu inte skrivit en bok som har blivit publicerad. Jag har publicerat en essä. Och jag vet inte ens var den blev publicerad. Redaktören skrev ett uppmanande mejl till mig, "om du tycker om att skriva så SKRIV!" och jag tackade för uppmaningen. Detta är 2015. Sedan 1,5 år är jag deltagare i en skrivargrupp. Vi delar noveller, dikter och andra texter med varandra. I min fantasi är jag redan en författare. Det har jag affirmerat sedan 2001 då jag började skriva för att en dag bli publicerad. Jag har högar med texter som ligger och vilar. Och jag frågar mig, vad är mitt syfte med dessa texter. Jag vet inte. Jag har skrivit mig ur en depression. Den jag upplevde i Milano. Jag har skrivit mig fri från medberoende. Den jag upplevde med mitt ex. Jag har skrivit för barn efter att jag träffade Berit. En kvinna i min mammas ålder som fick mig att bli inspirerad. Jag har skrivit dikter och jag fick höra att det lät som låttexter en särskild sångerska skulle kunna sjunga. Jag har sugit åt mig av feedback från andra folkhögskoledeltagare som drömmer om att bli författare. 

Vad innebär det att vara en författare funderar jag ofta på. Vad vill jag med det. Vem vill läsa mina tankar. Vill jag debattera om vikten av natur och mindfulness, fysisk aktivitet eller medberoende. I det offentliga rummet. Jag vet inte. Jag har funderat på det här i åratal och jag vill fundera mer. Jag brinner för hälsa och det kanske räcker att jag skriver om det här. 

Var var jag någonstans egentligen? 

Östersund är en välkomnande stad. Som känns genuin. Jag hängde en tid hos en vän i ungdomen där. Det var fint. Jag hängde med henne och hennes vänner. Jag följde med henne och hennes vänner till Åre. Det var helt galet. De åkte offpist och i puder. Telemark. Och jag hörde hemma i den enklaste backen. Är det gröna backar? Hur hamnade jag egentligen i de röda och svarta pistarna? Jag skadade en tumme i Charmonix. Drack glüwein med en Clas från gymnasiet. Han bröt en axel tror jag det var. Vi sågs på akuten. Det var bara för roligt. Första dagen. Första åket. Liftkort köpt för hela veckan. Och han och jag tog kabinbanan upp till den gigantiska terassen. Där satt vi med solbrillor och var skadade. Jag borde inte ens ha åkt dit. Så dålig var jag på slalom. Men ingen såg det. Skadade mig i första pistturen. När det var stormliknande väder. Vad gjorde jag ens där? Min långsammare pisttur blev inställd pga oväder. Jag fick hänga på de våghalsiga som var tokiga nog att vara ute i busvädret. 

Det är ungefär som att jämföra, hur i allsin dar tänkte jag att jag skulle bo i Milano i 3,5 år?

Tänkte jag ens? 

Förmodligen inte. 

Jag ville bara bort. Bort från Stockholm. Där jag upplevde mycket på ett sätt som jag inte uppskattade. Stelt. Snobbigt. Stiff. Olevande. Materialistiskt. Jag upplevde människor som jag inte önskade uppleva dem. Jag hörde människor prata om det materiella på ett osunt sätt. Och jag förstod inte människor som ville jämföra sig med varandra. Och verka större och bättre än andra. Jag tyckte att det var vulgärt. 

Så jag flyttade till Milano.

Och vad upplevde jag där? Jo, jag upplevde mig sjäv. Jag upplevde en förväntan som sprack. Jag upplevde flykten. Jag upplevde att jag flydde ifrån Stockholm till något som inte var bra, alls. Men jag stannade i det en stund. Jag gjorde vad jag kunde. Jag letade efter ett gym. Jag drogs till Via Cavuor och besökte ett gym. Skaffade gymkort där. Och så gick jag dit och tränade. Fast jag inte mådde bra. Jag undrade vad jag gjorde i Milano.

Men jag visste att jag skulle må bättre av att träna. Så jag besökte gymmet. Regelbundet. Som jag hade besökt gymmet regelbundet i tonåren. Innan jag började arbeta övertid, som ung vuxen. Jag observerade hur de muskulösa männen pratade med smala kvinnor med implantat. Som scener ur Baywatch fast utan strand. Utan sol. Utan vatten. Jag roades av det där. Det blev som en komedi i mitt liv där och då. Och fönrummet i omklädningsrummet gav mig sketcher som jag aldrig skrev. Men jag minns hur jag tänkte. Om de pimpinetta damerna som satt och fönade håret i underkläder i ett enormt rum med speglar och hårfönar. 

Efter några veckor på gymmet kände jag mig bättre och orkade umgås med andra studenter. Och jag lärde känna ett par italienare. Jag bjöds in till sociala sammanhang. Och jag minns den tiden i mitt liv, med mycket värme. 

Men Milano var Milano. Jag var inte hemma där. Jag var inte intressarad av varken mode eller business. Och inte ens interial design som var orsaken till att jag rest dit, för att bo där. Och för att studera interial design. 

Det blev istället 4 - 5 månader i Milano. Och jag flyttade hem till min lägenhet på stranden. 

Jag lärde känna Kerstin, Henry och många fler. Det fanns en Livs i närheten på den tiden. Där kunde man även ta en kaffe och fika. Det var en trevlig mötesplats. 

Och jag lärde känna andra grannar på stranden. Henry och jag har hejat från och till i många år, mer de senaste åren än tidigare. 

Idag berättade jag för honom - igen, om mina promenader. Han hörde anledningen till att jag leder dem. Och så sa jag något i stil med "jag älskade mitt liv i Florens, där pratade människor med varandra på ett sätt som jag uppskattade. Och det är så roligt att träffa människor som vill träffa andra människor". 

Han sa "det är en tanke värd att tänka på" innan vi skiljdes åt. Och jag hörde av en trevlig kvinna att det är tankens dag idag. Det satte igång en massa tankar hos mig. Ord intresserar mig. Ordens makt. Påverkan av ordens framställning. Vad den gör med oss. Hur media använder ord. Inte alltid för att lyfta oss. Tankens kraft. Tankar som inte är sanna. Hur kommer det sig då, att en viss tanke kan påverka utgången av en situation så mycket ibland. 

Idag fick jag en tanke, som tog sig ett sådant fäste. Att jag lämnade rummet. När det egentligen inte var ok. Men jag har lärt mig att lyssna på mig själv och mina behov. Idag hade jag ett behov av att lämna rummet. Då gjorde jag det. Jag gjorde allt jag kunde för att släppa taget om en sak, jag gjorde vad jag kunde för att landa och vara snäll och varsam med mig själv. Och jag gjorde det. Jag var snäll mot mig själv. Och jag var varsam med mig själv. Jag bara gick. Utan att säga hej då. 

Jag kände hur jag började koka. Och istället för att lägga på locket, så valde jag att sänka temperaturen. Och det gjorde jag genom att gå. Bara sådär. Jag sa tyst, jag behöver gå.

Jag har gett för mycket av mig själv en längre tid. Och nu behöver jag ge mig själv det jag behöver. Jag behöver stänga ner. Jag behöver verkligen stänga ner. I ett dygn. 

Jag har inte lust att säga lika mycket i framtiden. Jag behöver skriva istället för att prata. Så jag skriver. Nu. Och imorgon ska jag ha min mobil avstängd. Förutom det samtal jag ska göra till min kärlek. Jag har inte lust att vara anträffbar för någon annan imorgon, än min kärlek. Och då lyssnar jag på det. Jag har lust att skriva. Och då ska jag skriva. Och jag ska skriva där min katt finns. Jag ska besöka min katt. Min älskade katt. Stella. Stella betyder stjärna på italienska. 

Jag undrar om andra kände av den tunga stämingen som var denna morgon. Eller hade jag med mig tankar efter att jag sett bilder om det fruktansvärda som händer i Turkiet och Syrien. 

Jag är inte rädd för ryssen. Jag är rädd för hur världen ser ut. Jag är rädd för att jag inte kommer att arbeta i vården med mindfulness eller krishantering, något som jag är bra på. Jag älskar vården och vill arbeta där med mindfulness. För personalen. Eller för att hjälpa människor i kris. 

Jag hade min första kris i 2000 och jag har lärt mig så mycket om krishantering. 

Jag är rädd för att människor ska krisa av oro och allt man kan få av vården är piller.

Ska vi lösa det mesta med piller?  

Då är vi på riktigt ute på svag is. 

Det är något som jag tänker på sedan pandemin bröt ut. Då jag erbjöd ett par vänner i kris mindfulness. 

Jag ser inte ett minskat behov av mindfulness. 

Men jag undrar hur alla människor ska få ta del av mindfulness. 

Är det bara vi som förstår att vi behöver investera i den. 

Som får ta del av den.

Eller ska vår regering ta krafttag och erbjuda det mest självklara. 

Att ge verktyg för varenda människa att ta hand om sig. Och kunna hantera den oro som råder. 

I dessa kristider.

Det är helt genomförbart. 

Sverige kan bidra till Ukraina. 

Sverige kan bidra till Turkiet och Syrien. 

Och Sverige kan nog bidra till sina egna? 

För att hantera oro och stress. 

Mindfulness i naturen skulle vara en bra början.

En grupp i varje kommun.

I hela Sverige.

Är det möjligt?

Vem gör det möjligt.

Det är en fråga jag undrar vem som ska svara på? 

Vet du?