Alla som känner mig sedan ungdomen vet att jag ändrat mig ofta. Det sker däremot inte så ofta nuförtiden. Jag gör medvetna val i varje ögonblick. Och ibland är jag inte helt nöjd med mina val, men jag behöver lyssna på mina behov först och främst.

Ibland är det så att mina behov är andra än mina önskningar. Och om det är något som jag har lärt mig sedan 2016 då min mindfulnessresa började, så är det, att lyssna på mina behov, först och främst. 

Om jag levde i den bästa av världar så skulle jag bo i ett hus i Toscana. Min katt och hela min familj skulle vara där. Liksom alla kära vänner. Jag skulle låta dörren stå på vid gavel för alla nära och kära. Jag skulle prata med alla, som jag gärna gör om jag har tid. Och lust. 

Jag skulle åka in till Florens ibland och strosa bland mina gamla kvarter. Kan man säga så när man endast har levt där under ett kvartal? Jag vet inte, men för mig känns det som att Florens är mitt andra hem. Jag minns den äldre mannen i Alimentaributiken, en livsbutik, som inte kunde ett ord engelska. Vi skrattade när vi trevande försökte leta ord, hans tandlösa leeende gjorde honom vacker. Han ville verkligen att jag skulle få köpt det jag behövde, han frågade sina kunder och de fyllde i. Och de vevade med armarna. Det var där, i den butiken som mitt italienska kroppsspråk föddes. Jag fick oftast tag i det jag skulle. Där hjälptes man åt. Jag upplevde att människor i staden hjäptes åt. Kanske de är omättliga romantiker, allesammans och genom samtalen med andra så ser de sig själva. Som de vackra människor de är. Och min granne, medicinstudenten som ofta hjälpte mig att bära upp de tunga vattenflaskor jag släpade på. 5 trappor utan hiss och en skranlig spiraltrappa som ledde upp till vindsvåningen. Han bodde strax under sprialtrappan. Och det var bra att ha en granne som läste till läkare, då min då tvååriga kusindotter fick tag på rengöringsmedel som hon förde till munnen, vid ett tillfälle. Efter hans hjälpinsats bjöd min kusin hem honom på middag och vi lärde känna varandra. 

Jag tänker ofta på hur grannskapet var där, i Florens. Och hur det är i mitt hus. Jag skulle gärna ordna med kafferep för flera, men tiden finns inte idag. Och gör vi så? Hur många grannar har du varit inne hos, på fika eller middag? Jag skulle nog trivas gott i ett kollektiv, men jag vill ha mitt eget. Några grannar har jag bjudit över på fika och pratstunder. Jag tänker mig att jag ska bjuda in för meditationer. Vi får se. En sak i taget. Tanken har jag haft i flera år. Det får komma naturligt. 

Även om inte min dörr står öppen för alla, som det är idag, så står min dörr till Djurgårdens mindfulnesspromenader öppen igen. Men det blir på annat sätt. Jag annonserar inte datumen här. Du som önskar komma, får skicka intresseanmälan till mig, så mejlar jag dig istället. 

Det kommer fortfarande vara en kostnadsfri aktivitet. Och du är välkommen att ta med någon som du vill ta med. Men det kommer inte vara fasta tider, utan ibland vardagskvällar, ibland en vardag dagtid och ibland helger. Det här är min bästa hobby. Att träffa människor som vill träffas och utforska mindfulness i naturen. 

Det blir mindfulness gåendes, stillastående och sittandes. Som du önskar. Vi stannar till någonstans och fikar, antingen tar vi med oss det själva eller så går vi till ett av de trevliga ställena som finns på Djurgården. 

Jag blev just otroligt inspirerad. Av min pojkvän på gymmet imorse. Av en del människor där, stammisar. En till har börjat hälsa på mig, med handen och ett hej. Jag inspireras av en vän som jag brukar möta med sin hund. Nu finns inte den fina hunden mer. Och jag ska vara med när han sprider ut askan. Jag föreslog en cermoni. Han är från Frankrike och jag uppskattar hans sätt att prata med mig. Vi pratar på riktigt. Som jag pratat på riktigt med mammas vänner och deras barn i Jämtland. Och som jag pratar med min familj och nära vänner. Annars är det inte så lätt att prata på riktigt, i Stockholm. Eller har jag kanske fel. Det där behöver jag klura på. Jag gillar på riktigt. Därför bjuder jag återigen in till mindfulnesspromenader. Där blir mötet på riktigt. 

Efter ledigheten har jag landat väl i min arbetsvardag igen. Jag gillar mitt här och nu liv. Och jag gjort ett nytt medvetet val. Jag behöver följa mitt hjärta. Och göra som jag gör. På mitt sätt.

Jag vill sprida mindfulness och träffa människor, som är nyfikna. Och som gärna delar reflektioner med varandra. Det är förstås frivilligt. Jag fortsätter att improvisera. Och jag lyssnar in alla deltagare. Det brukar bli mer prat, även för dem som kanske inte har tänkt säga något. Man får göra precis som man vill. Här finns ingen prestation. Du kommer och bara är och lyssnar på vad du behöver i stunden.

I dessa möten där vi tränar mindfulness tillsammans upplever jag att jag växer som människa. Och jag gillar verkligen att växa. Liksom att jag gillar att möta människor. Det slog mig att jag använder ofta ordet varsågod. När jag håller upp dörrar och är hjälpsam på annat sätt. Kanske för att jag översätter det från ordet prego, som betyder varsågod på italienska. Jag gillar prego bättre än att säga det var så lite, eller ingen orsak, som vi annars säger här i Sverige. Jag välkomnar dig och säger varsågod. Benvenuto e prego. Till naturen, på Djurgården. Jag ser verkligen fram emot att möta dig. Där du är. Och jag är nyfiken på vad du kommer uppleva av att träna mindfulness tillsammans med de deltagare som kommer. 

Önskar dig en fin dag. 

Var varsam med dig själv. Och med andra. 

Och njut av alla de underbara ögonblick som verkligen är underbara. Det är de som ger guldkanten i livet. Och skratten. Hur skönt känns det i din mage av att skratta?

Allt gott!

/Jessica