Det slog mig nyligen att det är på tiden att jag öppnar upp min dörr. Precis så som min kära mormor Wera hade dörren öppen för grannarna och vännerna till huset i Strömsund. Jag älskade att vara hos henne på loven. Och jag tyckte att det var så fint att folk bara knackade på och öppnade dörren. Och sedan stiga in. Mormor bakade mycket och ofta och fika ställdes alltid fram. Samtalen var en självklarhet. Med utsikt över Vattudalen minns jag hur jag gick runt i husets alla rum och var så fascinerad. Jag var fascinerad över hennes liv. Jag kände mig så trygg och fri hos mormor. Det var så intressant med alla dessa gubbar och gummor som kom och gick. Alla historier som berättades. Och alla frågor jag hade om min morfar. Hur jag hörde historier som jag inte riktigt förstod som barn, men som klarnade när jag blev vuxen. Min morfar förolyckades alltför ung. Den ettrige fotbollsspelaren med ett temperament. Det är säkert honom som jag har fått mitt temperament ifrån. Det temperament som har varit otroligt svårt att hantera, tills att jag lärde mig nya förhållningssätt genom att träna mindfulness.

Genom flera år av mindfulnessträning så blir jag inte längre arg i situatoner där jag kunde bli arg tidigare. Jag har lärt mig att stanna upp och se på vad som händer. Och jag svarar genom att observera och upptäcka de känslor som uppstår vid olika situationer. Det är det som ger mig balans i tillvaron. Alla känslor är välkomna, men jag behöver inte gå igång på dem direkt. Jag blir förstås fortfarande arg ibland, men jag behöver inte visa det utåt. Jag tränar fysiskt och skriver regelbundet. Det är mina strategier och där får jag utlopp för det som behöver komma ut. Och så pratar jag med min pojkvän, familj och vänner. Jag håller inte det inom mig, utan jag lyfter mina känslor när det passar. 

Hur som helst. Jag har börjat bjuda in till mitt hem. I större utsträckning. För nu kommer hösten som påminner mig om när jag arrangerade afternoon tea i ungdomen, utan att jag kallade det för just afternoon tea. Jag hade tebjudningar i mina föräldrars hem och jag fyllde soffan i vardagsrummet med vänner jag hängde med då.

Jag har gjort marmelader på sommarens bär och frukter. Bakar scones och bakverk. Känner att det är dags för mig att bjuda in som min mormor gjorde, även om skillnaden är att i Jämtland kom man bara förbi henne. Till mig får man invänta en inbjudan. Man kommer inte bara över. Det är så det är att leva i staden. Jag skulle förmodligen passa bättre att bo på landet. Men frågan är om stadsmänniskan skulle ha tid att komma förbi mig på landet då. 

Jag umgås med gamla och nya grannar. Blandar gamla och nya vänner vid mitt bord. Ser fram emot en höst med massa mys och olika konstellationer av människor. Samtal ur livet. Som ett "hemma hos" fast utan kameror. Det är så jag uppskattar livet. Att leva bakom kulisserna. Där jag får vara den jag är. I bakgrunden och betrakta andra utan att de vet att jag betraktar dem. Jag uppskattar att vara osynlig. 

Det är många som fångar mitt intresse och inspiration till scener och karaktärer. Jag ville göra film förr. Men nu, nu skriver jag bara och det är ett sätt för mig att njuta av livet, som det är just nu. 

God morgon denna underbara lördag. Lördagen då min brorsdotter Selma ska döpas. I kyrkan där jag konfirmerades. Och man kan ju undra varför jag är konfirmerad. Jag är inte troende. Men jag ville ställa upp och konfirmeras, då det liksom var tradition från förr. Och som enda dottern, tog jag den bollen.

Mina bröder är inte konfirmerade. De har inte heller spelat blockflöjt för mormors vänner när de kom på fika. Jag tog på mig mina finskor och fick spela för gubbarna och gummorna. Så var det då. Intressant hur det är. 

Ha en fin dag!

Jag hoppas att vi möts i naturen. Och du som är min vän eller granne, kan vänta dig en inbjudan till afternoon tea hemma hos mig i höst. Eller en kaffe. Jag vet en jag ska bjuda in på kaffe snart! En granne som är så trevlig!

/Jessica